KRÖNIKAN

DETTA ÅR BLIR RONINS ÅR.

Ronin Media föddes som en gemensam idé av mig tillsammans med andra filmentusiaster, och vi hade alla lärt känna varandra på olika inspelningar och senare träffades vi på andra inspelningar samt att vi höll tät kontakt på sociala medier och träffades närhelst vi hade chansen. Vi ville göra massor för att förverkliga våra idéer för det hade vi. Och har fortfarande givetvis. Vi bestämde oss för att bilda en officiell ideell förening vilket vi också gjort med organisationsnummer, bankgiro, Swish, en stilig hemsida och annat som kan tänkas behövas för att lyckas. Vi etablerade oss på sociala medier där gensvaret blev fantastiskt bra. Vi alla i styrelsen spred allt via våra breda nätverk och jag trodde emellanåt att det inte var sant vad som skedde. Vi bara gled och sen skaffade vi oss en ny, snygg hemsida som vi spred efter bästa förmåga. Allting bara gled på och gick fantastiskt bra! Massor med filmarbetare på olika vis (ja, kändisar vi träffat också) önskade oss alla stor lycka och var intresserade av våra idéer och hoppades att vi en dag skulle göra verklighet av dom. Det kommer vi också en dag så snart vi bara kan. Vi bestämde oss alla initialt för att bli så autonoma som möjligt på olika vis och inte vara beroende av andra. Samarbete skulle vi givetvis ha och det har vi med en hel del seriösa och bra filmare, skådisar och andra i branschen. Vi spånade på namn och jag föreslog Ronin. Den ledarlösa krigaren i feodala Japan. Vi ville ju vara autonoma och ledarlösa men ändå inom vår förening. Så det blev till sist Ronin Media. Vi gör det mesta med de flesta inom underhållning, film och TV om vi får såna uppdrag så Media fick bli sammanfattningen. Allting bara flöt. Namnet växte. Våra supporters växte. Folk blev mer och mer intresserade av oss. Men efter solsken kommer skithagel... Vi började söka bidrag till våra projekt lite varstans samt sponsring hos företag men fick avslag på avslag och läget har inte förändrats till denna skrivande stund faktiskt. Det kantades av infekterade tvister ända uppe i förvaltningsrätten så det såg mörkt ut i slutet på 2017. Jag personligen var redo att avveckla Ronin helt och lägga ner allt bara och be dom dra åt helskotta. Men sen frågade jag mig själv: Varför ska jag det? Vad gör jag för fel? Kom fram till att lite motgångar stärker en bara, så vi kommer fortsätta 2018 med full kraft på de sätt vi förmår. 2017 var mycket bra, men det var en hel del bakslag. Men vi kommer inte ge oss. Vi kommer sätta våra projekt till verket på något vis detta år. Det får bli oavsett vad nån tycker eller säger om det, men vi har inte kommit ända hit för att stanna här. Läs gärna Miyamoto Musashis citat här till vänster.

 Vi kommer tillämpa en regel som kan appliceras på alla sätt i livet:

Funkar inte Plan A, så finns det 28 bokstäver till i alfabetet.

Tack för att du läst. Och i denna första krönika vill vi alla i Ronin Media Crew passa på att tacka er som supportat, stöttat och lyckönskat oss! Ni är bäst och vi alla tackar er alla från hjärtat.


BARA EN STATIST?

Det är med lite sorg som jag läser inne ibland på olika forum som relaterar till film. Anledningen till det är olika människor som jag märker blir elakt behandlade på flera sätt. Orsak? De är "bara" statister i någon produktion. Dom har anmält sig av sin egen orsak till en produktion och fått en statistroll av varierande grad och där börjar proceduren för man gör det man ska för att uppfylla produktionens krav, man vill piffa till sig lite extra, man blir mer och mer förväntansfull, man ska sköta mailkontakten med statistansvarig, man åker mycket tidigare för att vara på set för att detta vill man inte missa alls! Allt känns bara bra, man är laddad och taggad på alla vis. Man kanske får se en kändis och med ännu mer tur får en selfie med denna? Inspelningen börjar, man lyder sina direktiv från regissören, man gör det man ska med en smula nervositet och hela dagen går förbi, eftersom filminspelningar är tidsödande i de flesta fall. Det vet vi alla som pysslat med film på endera vis. Sen kommer du hem, fortfarande superglad och vill skrika till hela världen men då det oftast är sekretesskontrakt inblandat i de större produktionerna så får man inte säga något eller dela något alls. Men sen kommer baksidan av detta. Dom strular med din ersättning på dina futtiga hundralappar som det allt som oftast kan röra sig om. Sen kanske en del vill ha betalt för maten (som är en oskriven regel på att produktionen bjuder på åtminstone) men som inte alltid sker. Eller om man backar bandet så kanske inte någon hör av sig alls för inspelning. De kanske hittade nån annan och struntade i dig oavsett vad som avtalades från början. Så blir besvikelsen ett faktum på flera sätt, oavsett medverkan eller inte i en hel del fall. Jag generaliserar bland de dåliga fallen nu, för jag vill tro att filmindustrin sköter sig med alla inblandade parter oavsett storlek på medverkan. Min åsikt är denna: Varje seriös filmproduktion som ska skildra en naturlig återspegling av samhället använder sig av statister av olika slag. Där är det inga konstigheter alls. Så därför måste denna dåliga behandling av statister upphöra snarast. Oavsett så ska inte en statist behandlas sämre än någon annan alls på en produktion. Dom fyller ett lika viktigt syfte som kameramännen, ljudteknikerna, scripta, dekoren, skådespelarna, regissören med fler. Så jag ser helst en förbättring på detta område där det behövs. Men samtidigt så bor vi i Sverige. Vi har en haltande filmindustri som lever på gamla meriter och Bergman används fortfarande som en slags argumentsköld i olika debatter än idag. Det är väl förmodligen en av orsakerna till att "stjärnorna" i produktionen ska få allt medans statister blir bjudna smulor med armbågen. Jag skulle vilja se en stor produktion där det inte finns statister alls. Bara som en skojig grej. Tror säkert du får samma bilder i skallen som jag får. Ett dött bildspel utan en naturlig återspegling där replikrollsinnehavarna mal på sinsemellan med sina repliker. Knäppt va? Exakt. Därför tycker jag det är läge att skärpa till såväl ersättning som annat runtomkring när det kommer till statisterna. En hel del som "bara" är statister har stora potential till att gå vidare i sina karriärer om det är det dom siktar på faktiskt och då talar jag av en massiv erfarenhet, men återigen så bor vi i Sverige. Där ska du ha ett "namn" först innan du har något annat överhuvudtaget. Jag kan räkna upp tio statister på några sekunder som skulle bräcka t.ex den urusle Helena Bergström eller Ana Gil i skådespeleri vilken dag i veckan som helst. Så framöver så tycker jag att du som anmäler dig till olika statistroller ska först inse ditt egenvärde och kör på bara om det känns bra. Men du ska inte finna dig i vadsomhelst. Strular de med din ersättning så kräv förseningsavgifter, gärna på pränt. Tyvärr lurar det många fula fiskar i filmbranschen. Låt dig inte luras alls för du fyller en roll. 5 sekunder i en Beckfilm eller enstaka repliker i en mellanstor produktion är sak samma. Du gör din grej och du gör den med glans. Vi avslutar med en metafor: Ta en Rolexklocka, öppna den och ta ur det absolut minsta kugghjulet du kan hitta inuti den. Stäng den och så kollar du efteråt hur bra den fungerar.

Du är inte alls "bara" en statist. Glöm aldrig det.


JAG VAR NOG LITE NAIV

Ända sedan barnsben så har jag alltid varit fascinerad av film. Mina absolut första filmidoler var John Travolta och Olivia Newton-John och det var då jag var cirka 2-3 år. Vartefter tiden gått så har jag bytt filmhjältar. En period så bönade jag och bad min storasyster att hyra filmer till mig på VHS. Då gällde James Bond på löpande band och till skrivande stund så minns jag fascinationen över Roger Moores vita bil som blev en ubåt i filmen "Älskade Spion", samt Sean Connerys Aston Martin med katapultstol, Oddjob med sin hatt, "Hajen", och alla coola uppfinningar Bond hade hela tiden. Hade Bonds bilar som leksaksbilar med i barnaår och det var mina absoluta favoritsaker. Sedan så kom ju Rocky och Rambofilmerna och Cobra med Stallone, Schwarzenegger med Predator och Commando bl.a och en herrans massa mer filmer som jag ivrigt frossade i. Vissa såg jag flera gånger om faktiskt. Ren och underbar action och jag fick aldrig några bannbullar hemifrån över det utan jag fick se på vad jag ville på gott och ont. Det resulterade delvis i min fascination för zombiefilmer för jag har alltid älskat zombiefilmer och jag har sett de allra flesta vill jag hävda. Minns att jag var livrädd för dom då jag var liten, men sen växte fascinationen med åren så man kan säga att jag älskar George A Romero, Lucio Fulci, Dario Argento med flera. Såg en som jag minns som hette "Blodspest - Mutant" på engelska "Nightcrawlers" som jag tyckte var så läskig så jag sov knappt på 3 dygn för jag fick såna mardrömmar. Men samtidigt älskade jag allt! I skrivande stund så är ett av Ronins projekt en kriminal/zombiefilm som jag personligen skrivit manus till som hyllats av alla som läst det. Ett manus som legat vilande men som jag beslutade mig för att göra klart och försöka göra. Har tillochmed blivit en hyfsad summa pengar för det manuset med rättigheterna, men faktiskt så tackade jag nej. Jag jobbade med det och jag ska göra den också. Lång story kort för er som inte sett trailern på vår YouTube: Polis och gangsterledare måste slå sig ihop för överlevnad och dom som hatade varandra sedan innan som pesten måste nu hålla varandras ryggar med allt vad det innebär. Det sker en massa udda och annorlunda saker på vägen...

Nåväl. Min naivitet är den att jag trodde att eftersom alla hyllade det så trodde jag att Filminstitutet skulle göra det med. Fyllde i alla ansökningar korrekt, skickade in dom, utlovades svar inom 8 veckor. Inom betydde alltså deras värld 2 dagar innan deras deadline. Så jag fick vänta två månader på avslag nummer ett av Yaba Holst, en kvinna. Slipade lite och försökte efter en tid igen med annan konsulent som var man som jag hoppades på skulle förstå det här med lite actionfilm. Icke. Avslag nummer två kom. Jag var ju ny i detta med eget filmskapande. Tidigare hade ju jag enbart gjort saker åt och med andra. Men det var som alla fyllde i som jag misstänkte. Det handlar om politik. Folk tipsade om att jag skulle byta karaktärer här och var. Sagt och gjort. Ändå - avslag nummer tre min ansökan med motiveringen att "denna story är inte banbrytande på nåt vis alls, utan har gjorts förr". Jag bad om titeln på den filmen/filmerna men fick inget svar alls. När det kom till andra frågor så svarade dom däremot fort. Vad det led så bytte jag ut hela cast & crew nästan pga att den första uppsättningen människor blev lite smått tvivelaktiga i beteendet och sinkade mig på flera vis. Skaffade nya människor som är satta än idag som ska spela in filmen så allt är klart att spela in sånär som på vissa mindre detaljer. Vi bestämde oss för en ny trailer som vi bekostade ur egen ficka som ligger på Ronin Medias YouTube-kanal som heter "Walk With Me In Hell" som är filmens titel. Med förhoppning om medel att spela in den så skickades en ny ansökan, men icke sa Nicke. Avslag. Så i skrivande stund så försöker jag med ljus & lykta hitta pengar nånstans ifrån tills att spela in denna film. Ronin har även två andra filmprojekt på gång. En dokumentär om "Nazibruden" och en kortskräckis vi vill tävla med på festivaler, så vi får se om vi beviljas stöd till dom men hoppet är rätt litet. Zombiefilmen är en av våra prio ett, för alla vill se den. Får ofta frågan om vi är klara nångång med inspelningen och jag får berätta skamset att vi inte ens börjat spela in den. En del andra inom filmbranschen har skämtsamt sagt att jag får ta med mig alla och spela in den i Baltikum, Danmark eller Polen och jag har bara viftat bort det som skämt. Tyvärr satte sig det skrattet i halsen eftersom jag har börjat överväga den möjligheten mer och mer samt kolla andra institutioner som man kan söka pengar ur för den saken. Det är riktigt illa. Att jag var så naiv var illa. Hela saken stinker illa. Hela politiseringen av filmvärlden är illa. Jag gick igenom de beviljade stöden och redovisning av dessa av Filminstitutet och såg att bl.a. en kortfilm som heter "JUCK" med Cleo och feministgruppen Fatta fick 380.000 i stöd för 14 minuters kortfilm. Jag sökte 300.000 för en riktig actionfylld långfilm med stor potential för en internationell publik.

Det är riktigt jävla illa. Jag var nog lite naiv.


GLÖMDA BARN - DE BÄSTA SKÅDESPELARNA?

Då man ser intervjuer med olika skådespelare såväl inrikes som internationellt så är det en hel del som berättar att dom har haft någon form av missbruk omkring sig under sin uppväxt. Vi har läst och hört flera gånger om hur deras barndomar präglats av alkohol, narkotika, spel, sex, arbete, psykisk sjukdom eller annat. Sådana barn kallas i facktermer för "Glömda Barn" där de utvecklar olika identiteter såsom Tapetblomman (den tysta och timida), Rebellen (Den utåtagerande och stökiga), Bror Duktig (Den som ska hjälpa och skydda alla inkl missbrukaren och prestera bäst överallt) och till sist Clownen (Den som skojar bort allt med alla och kan utveckla en rå och olämplig humor). Det finns i runda tal cirka 450.000 Glömda Barn idag i Sverige. Jag själv är ett sådant, vilket fått mig att analysera rollerna hos mig och mina systrar. Då slog det mig att i egenskap av våra medberoenden så utvecklade vi talangerna att försköna saker vid behov. I synnerhet jag. Jag utvecklade tidigt talangerna att ljuga och spela det som krävdes med tillhörande minspel och kroppsspråk. Vi Glömda Barn utvecklar en fantastisk fantasi med, enligt en del forskningsrapporter, som en slags skyddsmekanism där vi improviserar olika livssituationer för oss själva eller med andra. Denna sammanfattning har föranlett lite egna analyser från min sida i saken och jag faller på slutsatsen att vi måste vara de bästa skådespelarna med dessa frivilliga och ofrivilliga talanger vi utvecklat. Jag har också på olika sätt jobbat med Glömda Barn under mina år på Fryshuset i Stockholm. Personligen har jag aldrig gått någon skådespelarkurs, men tro mig - Jag har lovordats rejält på alla produktioner jag medverkat i för mina insatser och i skrivande stund väljer jag att hänvisa till det jag skrivit ovan. Det i samband med mitt tidiga intresse och fascination sedan barnsben för underhållning i form av främst musik och film som jag har en fäbless för än idag blev väl att jag improviserar ordentligt bra vid behov. Det var min "tillflykt" från vardagen emellanåt då världen därute blev för krånglig och jobbig. Ett minne jag har från exempelvis 3:e klass så gjorde mina skolkamrater olika arbeten om sina förebilder som innefattade mamma, morfar, tränaren eller andra omkring sig så gjorde jag ett A4 om John Rambos krigsmeriter som jag pluggat in efter överste Trautmann med tillhörande teckning på den vietnamesiske sergeanten som han satte en pil i skallen på i del 2 för er som minns. Min fröken Elsa vart bestört. Filmer var hela min värld. Så om en regissör säger åt mig hur jag ska agera i en scen så har jag inga problem med att göra det alls. Sådant präglade ju hela min uppväxt. Så jag har många spekulationer omkring detta men detta är en av slutsatserna som jag själv analyserat fram på sistone. Givetvis är detta enbart grovt generaliserat och det finns ju alltid undantag. Men jag tycker själv jag har en rätt hyfsad poäng i detta. Och jag kommer använda mig av min medfödda och utvecklade talang i framtiden med.